milia

Jag har glömt nämna att jag bakade min första sockerkaka igår.
Är så stolt över mitt egenhändigt tillverkade bakverk.
Tänker hämta hit en bit och ett glas mjölk snart. (Jag har börjat äta i sängen om nätterna)
Skulle vilja värma den lite så den känns så där nybakad men jag vågar inte, mill börjar jobba tidigt och jag vill inte väcka med microljud. Synd.

Efter senaste utflykten till det vanliga söndagsdansgolvet har jag nu vänt på dygnet totalt. Seriously.
Jag kom hem runt nio på morgonen från efterfest och hotell frukost. Det är nästan så jag skäms.
Men samtidigt är jag 21 år gammal och borde inte alls tycka att det är jobbigt att jag var ute Hela Natten, igen. Det gör jag nog inte heller. Men ibland så smittas även jag av den där man ska lägga sig i tid så att man kommer upp på morgonen och kan göra en massa nyttiga saker medans solen står högt-känslan. Det är inte jag. Jag trivs bäst på natten och jag gillar att sova på förmiddagen. Med det kommer också att jag känner mig galet nöjd över mig själv de dagar jag frivilligt stiger ut genom porten innan kl 10 för att uträtta ärenden eller promenera, det händer inte ofta men jag känner mig liksom vuxen när jag gör det.
Skit samma. Solen lyser så sällan i den här staden att jag vaknar chockad rätt så tidigt och bara måste kliva upp de dagar det händer. Och jag blir på så där super bra humör och bara måste ut ut ut! Jag lider av solbrist.
Köpte förresten ett par nya brills här om veckan, planen är att införskaffa ett par stolar till balkongen sen är jag redo. Jag ska bo där ute när våren kommer.

Den här natten har jag hittills ägnat åt att glida runt på olika folks bloggar. Jag förundras över att det finns så coola personer där ute. Är dom så där fantastiska på riktigt eller låtsas de bara? Kryddar de lite i den anonyma bloggen bara för att inbilla läsarna att de är lite mer special än andra? De kanske känner sig lite coolare efter varje välskrivet inlägg?
Men nej. Jag tror dom är så där grymma. Det bara är så. De är smarta, humoristiska, kärleksfulla och snygga. De kan inte hjälpa det. Jag är avundsjuk. Jag vill också vara cool. (Nej jag är inte ironisk)
Men vad gör jag. Jag gnäller över att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor. Och kommer jag på det är det inte direkt grafiker, nej jag får för mig att jag vill bli florist. För att sedan ändra mig efter 24 tim.
Dessutom känns det som att alla coola människor går/har gått på Universitet. Efter att jag påbörjat min distanskurs i ett helt ocoolt ämne är jag nu avskräckt och funderar på folkis.
Iofs har jag fått för mig att det är ganska skönt folk som hänger på folkhögskola. Och inredningsdesign är väl lite spännande?
Nej nu ska jag sluta babbla om coolhet och nöja mig med att mina vänner är de snyggaste, smartaste, roligaste OCH coolaste personerna jag vet om. Och dom kanske gör att min image glänser lite extra.
Gud nu låter det som att jag bara nedvärderar och tycker synd om mig själv men så är det inte! Jag är bara inte Lika Cool som blogg-folket.

På torsdag 21.04 anländer två av the finest till Resecentrum. Jag längtar så jag nästan går sönder och tror det finns risk för tårar av glädje när jag ser dom. Enda gången jag gråtit av glädje var när min mamma och syster klev in i ankomsthallen i Malaga, men jag längtar lika mycket efter att få krama om dessa damer.
Ni vet vad ett par dagar tillsammans med saknade vänner innebär. Can't wait.
Dessutom är det dags för Bettsys födelsedagspartaj med sushi och Malaga chicks. Den här helgen kan inte bli annat än bra.

Nu tänker jag fortsätta läsa chickflick boken om tjugo nånting tjejen som går igenom en livskris för att allt sen ska lösa sig på nåt mirakulöst vis och livet blir 100 gånger bättre än vad det var innan krisen. Självklart innebär det klackar, champange och män. Jag vill också ha. Särskillt snygga män. Det känns som att jag börjar bli besatt av tanken på en het karl men jag pratar inte om det högt. Singel och självständig! Yeah! (Inte alltid roligt)

Alltid när jag är vaken lite för länge om natten infinner sig en särskild känsla. Jag har ännu inte kommit fram till om det finns ett namn på den känslan eller ej.
Jag känner mig inte glad. Inte ledsen. Ibland en aning sorgsen men ändå på ett bra sätt.
Bittersweet.
Jag får lust att höra av mig till mäniskor som en gång varit speciella. Det kan ha varit under en lång period eller kanske bara för ett dygn. Men till såna som på ett eller annat sätt etsat sig fast i mitt minne, som en gång fick mig att känna något.
Och jag kan få lust att bara skicka iväg en påminnelse om vad det var och se om den andra har samma uppfattning om det. Är det jag som förvandlat något helt meningslöst till något fint? Var det jag som var naiv nog att ta det till mig och spara det någonstans i en liten vrå, för att minnas just dessa nätter?
Jag vet inte. Vissa dagar ser jag helt krasst på livet/verkligheten och känner mig nästan lite hård. Andra dagar förvandlas jag till en drömmande person som ser allt här i världen som något fint och speciellt.

Kärleken. Det finns några få män som har rört vid mitt liv på ett eller annat sätt. Jag erkänner det inte för någon men jag drömmer fortfarande om en återförening. Vi ska inse att vi är menade. Det ska slå gnistor, det ska vara självklart.
Kanske var det jag som krossade ett hjärta, kanske var det mitt som blev krossat. Kanske var det bara ett one-night. Inget av det spelar någon roll. Ibland låter jag mig drömma. Sen vaknar jag självklart upp och säger åt mig själv att inte vara dum. Det fanns aldrig. Det är jag själv som gjort om och förfinat.

Men det behöver inte handla om kärlek. Det kan vara vänskap. Det kan vara platser. Det kan vara personer jag egentligen aldrig kände men som jag gärna skulle vilja sitta med en hel natt och bara prata. Det är om natten jag mjuknar, öppnas upp och försöker få andra att börja berätta.

Att jag är vaken denna natt beror på att jag försöker skjuta upp morgondagen. Jag är jobbigt medveten om att det inte fungerar, jag ser hur siffrorna på den digitala klockan ändras gång på gång. Egentligen är det ju bara att somna, vakna upp och ta tag i den. Morgondagen. Det handlar egentligen bara om det värdsliga. Ingenting som jag inte klarar av. Jag känner bara inte för det.

Trots att jag var väldigt bestämd i mitt val att skippa kryssningen bar det ut på dansgolvet igår igen. Jag hade bokat in mys i soffan men bara för att jag har så sjukt goa tjejer omkring mig så gick planen i stöpet. Jag kunde inte säga nej.
Jag hade riktigt kul. Igen. Antagligen lite för kul med tanke på hur kvällen avslutades. Partyprinsessan hoppade in i en taxi med kanske inte det smartaste valet av man. Men men, det var roligt och inga allt för allvarligheter försiggick..
Och jag peppar fortfarande för kommande söndag. Då ska jag ut och spana efter norsken med det fina fina leendet, dessutom ska J och V med för att se att allt går rätt till. Jag är en aning rädd att han ska ha glömt mig och hoppas nästan lite att han inte dyker upp, då kan han vara ett fint minne från ett lätt diffust nattligt möte..

Jag fick en stark känsla av Spanien inom mig igår när vi satt längs med en bardisk och drack Corona. (coronita)
Jag vill tillbaka. Om bara för en lite stund.

Den här veckan har jag hemtenta. I en kurs jag knappt deltagit i. Smart tjej.
Men jag ska försöka.
Och jag ska vara grym i de kommade tre delkurserna. Grym.

Här om dagen bestämde jag mig för vad jag vill bli när jag blir stor. Det finns ingen sån utbildning här i stan.
Jag måste gå till en studievägledare och komma fram till en flytt-fri lösning.

Oscar Wilde skrev en gång (fast på engelska);
Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna.

Jag åkte upp till Sälen för några dagar och bara njöt. Brände alldeles för mycket pengar, gick sönder och var full varje dag. Det var fint. Jag var glad.
Sen tog jag tåget till Örebro. Trots att jag bara varit borta fem dagar längtade jag tillbaka och det kändes på riktigt som att komma hem. Och att det stod en bukett med lila/rosa tulpaner på köksbordet när jag klev in gjorde allt ännu finare. Jag har världens bästa grannar, tror de ska få en egen nyckel.
Jobbade ett par dagar och sen blev det söndag. Alltså var det dags för utgång. Viktor kom hit och drack vin, sen missade vi bussen och joggade in till stan för att möta upp några till, och efter det gick vi vidare till krogen. Och där satt en massa annat folk från jobbet och som vanligt när cheferna är med och partar bjuds det på bubbel och shots. Vi ägde dansgolvet den natten.
På vägen mellan garderoben och efterfesten blev jag förälskad i stans finaste norsk. Han var så söt att jag var tvungen att stirra ner på mina skor när han log. Men istället för att följa med hans gäng på efterfest eller ens byta nummer hojtade jag något i stil med "är det meningen så kommer det hända!" och följde med de andra. Blev sen dumförklarad av hela arbetsstyrkan för min lättsamma inställning men håller god min och hoppas att han står där igen någon söndag, med sitt fina fina leende.
Efterfesten känns en aning diffus. Jag och Jossan försökte ringa vår tredje chef (som tack och lov hade mobilen avstängd) och jag var bara tvungen att berätta Hemligheter för folk. Jesus.
Sen är det bara svart från att jag kommer till parkeringen utanför mitt hus till att jag vaknar upp till mitt livs värsta bakfylla. Det är ingen överdrift. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte prata. Så nära koma (coma?) har jag aldrig varit.
Ungefär en timme efter att grannarna varit förbi och tittat på mig kommer Bettsy tillbaka, "Här får du, bästa botemedlet mot bakfylla". Hon har alltså varit på pressbyrån och då köpt en Cola till mig. (Har jag sagt att jag har världens bästa grannar..?)
Men men. Jag ska låta min lever vila för en stund. Jag tänker ta min kropps protester på allvar och bara plugga, äta godis o apelsiner och mysa. Tar ett moget beslut och hoppar kryssningen på söndag. Det går inte.
Sen kom C på besök och det var mysigt som vanligt. Efter det har jag varit halvsjuk, jobbat och pluggat. Försökt iaf. Det är sjukt svårt. Varför handlar första delkursen om vetenskaplig forskning? Varje gång jag loggar in på studentportalen vill jag dö.

Väcktes upp av två gubbar idag som ville lägga in två små dosor i min lägenhet. Radonmätning tydligen. Använder man ens sånt när man bygger hus nu för tiden?

Men iaf. Efter det var jag och Bettsy ute på mysigaste promenaden i ett tidvis soligt vinterlandskap med två små jyckar. Bara runt hörnet är det som att komma ut på landet. Hur bra som helst!

               
Svarta faran/rock star/Sigge och fina lilla damen Ester i armarna på B.