milia

När jag inte har så mycket att göra om dagarna leder det till att jag börjar oroa mig för olika saker om kvällarna.
Just nu oroar jag mig för en hel del.
Jag oroar mig för att jag har en oupptäckt könssjukdom vilket kommer leda till sterilitet. Kanske har det redan hänt mig? Kommer jag aldrig ha möjligheten att bli gravid? Vilka olika hjälpmedel finns det nu då så att man på konstgjord väg ändå kan bära ett barn?
Jag oroar mig för att man inte blir kallad för cellprov förren man fyller 23. Tänk om jag har livmoderhalscancer?
Jag oroar mig för att jag har förlorat förmågan att bli kär på riktigt. Kommer det bli så att jag en dag "nöjer" mig och alltid undrar hur det kunde ha varit?
Jag oroar mig för att jag har fastnat i den lilla staden och aldrig tar mig bort.
Jag oroar mig för att jag ska ta mig bort men att det blir fel.
Jag är rädd för att jag aldrig kommer komma på vad jag vill studera.
Och om jag inte börjar studera tänk om jag inte lyckas jobba mig dit jag vill komma.
Jag oroar mig för att jag vid 21 års ålder oroar mig för en massa saker som jag egentligen vet kommer lösa sig. Men om det inte gör det? Det finns faktiskt många olyckliga människor ute i världen.
Jag oroar mig för hur mina vänner mår.
Jag oroar mig för att jag under de senaste två åren trott mig veta vem som skulle bli far till mina barn, och nu när jag insett att så inte är fallet undrar jag om jag gått miste om någon riktigt fin under tiden.
Jag oroar mig för att det känns som att alla runt mig växer upp och att jag själv fortfarande känner mig som 17 år. Eller är det andra som mognar för snabbt? Barn. Hund. Hus. Förlovning. Utbildning.
Jag oroar mig för att jag aldrig ska kunna sluta röka.
Jag oroar mig för min far. Min mormor. Min morfar.
Jag oroar mig för min förbannade velighet.

Det finns belägg för en viss del av denna oro. En annan del är helt meningslös.
Jag hoppas att det snart händer något som sätter lite fart på tillvaron. Just nu känns det som att allt står still och jag kan inte ta ett enda långvarigt beslut pga av att jag inte vet hur länge jag kommer vara var.
Jag jobbar på det.

Just nu har jag två konkreta händelser att se fram emot.
Malins födelsedagsfest i Uppsala om 11 dagar.
Bettsys födelsedagsfest i Malaga i Februari.
Mellan dessa händelser är det bara mina egna funderingar, som eventuellt kommer bli till verklighet, som jag ser fram emot.
Jag ser fram emot att börja ett nytt jobb.
Jag ser fram emot att flytta.
Jag ser fram emot att inreda en ny lägnhet.
Jag ser fram emot att känna; "det här är hemma."
Jag ser fram emot att åka på semester.
Att träffa nya människor.
Att gå på dejt?
Jag ser fram emot att se vad som kommer hända bara jag fattar ett konskret beslut.
Jag ser fram emot att kunna svara på frågan; "Och vad ska du göra nu då?"

Och jag hoppas att min dator ska sluta porta mig från alla studiesidor så att jag kan börja leka med olika utbildningar med tanken.