tanketömning
Jag trodde aldrig att outsagda tankar kunde göra så ont. Att ord kunde bränna inom en människa på ett sätt som detta. Jag som varit expert på att låtsats och förtränga har på något sätt förlorat tekninken. jag hade ett knep. Och jag vet att jag själv försatt mig i situationen. Det finns ingen annan jag kan skylla smärtan på. Tro mig, jag har försökt. Men varje gång slår det mig som ett slag i magen att det är mitt eget fel. Och nu är det för sent.
Det är för sent att försöka ändra. Även om jag skulle få en chans att försöka förklara skulle jag aldrig våga. Jag är för sårbar, och jag har inte mod nog att utsätta mig för faran. Att ens försöka berätta varför jag drabbats av en viss tystlåtenhet är att säga för mycket.. och hur fan gör man då? Jag låter dig undra helt enkelt, om du ens har förstått så pass mycket att du funderar över min tystnad.
Jag tror att jag aldrig har kännt ett så stark behov av att fly som nu. Som vanligt inbillar jag mig att ett miljöombyte ska rädda. Jag vill resa någonstans, jag vill leva en tid utan att bry mig om min hälsa på något plan. Jag vill stänga av och låtsats igen. Det var så skönt och aldrig har jag nog kunnat upprätthålla en fasad så länge som senast. Och jag vet, jag tröttnade på att låtsas. Men som det känns nu var det mycket enklare att inte bry sig...
Fuck! Jag hatar att befinna mig mellan behov och välvilja. Just nu är det välviljan som har övertaget, det gör bara så fruktansvärt ont.
I hemlighet önskar jag att någon okänd ska komma och vända mig i en annan riktning. Även om jag vet att jag någon gång måste ta ansvar för mig själv vill jag att någon ska göra det åt mig. Bara en stund. Bara tills det är dags för avfärd mot barcelona.
Det är för sent att försöka ändra. Även om jag skulle få en chans att försöka förklara skulle jag aldrig våga. Jag är för sårbar, och jag har inte mod nog att utsätta mig för faran. Att ens försöka berätta varför jag drabbats av en viss tystlåtenhet är att säga för mycket.. och hur fan gör man då? Jag låter dig undra helt enkelt, om du ens har förstått så pass mycket att du funderar över min tystnad.
Jag tror att jag aldrig har kännt ett så stark behov av att fly som nu. Som vanligt inbillar jag mig att ett miljöombyte ska rädda. Jag vill resa någonstans, jag vill leva en tid utan att bry mig om min hälsa på något plan. Jag vill stänga av och låtsats igen. Det var så skönt och aldrig har jag nog kunnat upprätthålla en fasad så länge som senast. Och jag vet, jag tröttnade på att låtsas. Men som det känns nu var det mycket enklare att inte bry sig...
Fuck! Jag hatar att befinna mig mellan behov och välvilja. Just nu är det välviljan som har övertaget, det gör bara så fruktansvärt ont.
I hemlighet önskar jag att någon okänd ska komma och vända mig i en annan riktning. Även om jag vet att jag någon gång måste ta ansvar för mig själv vill jag att någon ska göra det åt mig. Bara en stund. Bara tills det är dags för avfärd mot barcelona.
Kommentarer
Trackback
