milia

När jag nyss låg och försökte förtränga alla tankar för att kunna få lite sömn drabbades jag plötsligt av dåligt samvete. I mitt tidigare inlägg hoppades jag att de som sökt transcom jobbet skulle drabbas av en lindrig olycka. Men det gör jag inte. Inte alls! Jag känner mig hemsk som skrev så. Men där emot får de gärna komma på något annat de vill göra.. För som helen sa, vem söker egentligen frivilligt jobb som telefonförsäljare? heh.

Och jag plågas även av en ovälkommen saknad. Ibland vill jag slå mig själv för att jag varit så dum. Men jag gör mitt bästa för att saknaden inte ska uppfattas som något annat än oskyldig.

Tidigare idag tänkte jag att jag skulle gå upp i tid imorgon och ta en tur i simhallen, nu när jag ser klockan antar jag att alarmet inte kommer få upp mig tidigare än nödvändigt. Än en gång kommer jag inte kunna överraska min syster..
Kl 13.00 imorgon ska jag göra något jag våndas över. En främmande människa ska få köra in en kanyl i min arm och suga ut det blod hon tycker sig behöva. Efter slakten i somras lovade jag mig själv att inte utsätta mig för smärtan en gång till förren det inte fanns annat val. Men det verkar vara en nödvändighet. Och borde man inte lita på den första inom sjukvården som faktiskt verkar bry sig om ens hälsa?