milia

idag kom jag på att det sättet jag saknar dem på nog inte är ömsesidigt.

det gjorde ganska ont.

jag har inte tänkt på det på det sättet förut, jag har bara tänkt på min egen saknad av dem. inte deras saknad av mig. men när jag tänkte på en speciell person så insåg jag att den personen har så mycket inom sig att det känns som att jag inte är riktigt lika betydelsefull längre. och då kom jag på att det är nog samma med alla andra. är det jag som har överdrivit min saknad? längtar jag efter dem för att bevisa något för mig själv? bevisa att jag inte är helt ensam? eller så är det bara så att jag inte har lämnat ett tillräckligt starkt avtryck i dem. jag vet inte.