milia

Ibland när jag sitter på bussen tillbaks från stockholm funderar jag på vad jag ska skriva i min blogg.
idag var en sån gång.
Jag vet inte vad jag ska skriva. jag går och är ständigt fundersam över något som jag bara kan dela med mig av till få. det är jobbigt att låtsas att allt är bra. att låtsats inför min bästa vänner är något jag är väldigt dålig på. men jag kan inte prata om det. inte ens med er. jag är bara så förbannat trött på det här nu. jag trodde nästan att jag hade vant mig, accepterat. men det visade sig att jag hade fel. det känns som att det har kommit till en slags vändpunkt nu. antingen blir det bättre. eller så brakar det rakt åt helvete. det jobbigaste är att inte ha en aning. jag kan inte skönja den minsta lutning. uppåt? neråt? dessutom är jag kraftlös. det är inte mitt beslut. jag blir bara så trött av den ständiga oron. att vara på helspänn dygnet runt fungerar inte i längden. för vare sig kroppen eller psyket. att i samma sekund som telefon samtal avslutas brista ut i gråt, ensam, har de senaste dagarna varit det normala. det är i de stunderna som det är jobbigast att vara själv i lägenheten. men samtidigt inte.
men jag väntar. när det blivit lite klarhet i det här kan jag acceptera igen. tror jag. och då kanske jag orkar prata med de som faktiskt borde veta.. för det känns helt stört att vissa inte har en aning!

oroa er inte. det är inte mig det är fel på.

idag var en ganska seg dag på praktiken. att assistera fotografering av chefer är väl inte det mest spännande man kan göra.. men men. jag gillar att umgås med kenneth. han är bra. drygt med tidiga mornar bara. och pendlingen. men det fungerar bättre än jag trodde att det skulle göra.
lalala!
ska nog gå och sjunga lite för sandra nu. hon sitter helt själv i mitt mörka vardagsrum och tittar på tv. snart börjar top model. haha! det är mitt och sandras stora onsdagsnöje. eller vecko nöje numera. man har ju inget liv när man jobbar.