milia

..blev jag sjuk. Det kändes som ett slag mot min nya uppblåsta positivitet. Typ "håll käften och kom tillbaka till verkligeheten". Mitt i natten vaknade jag omsluten av en köld som fick hela min kropp att skaka okontrolerat. Samtidigt som jag drog på mig byxor och tröja och jämrandes kröp tillbaka till sängen förbannade jag Johan. Verkligen förbannade. Men så här i feberfritt tillstånd inser jag så klart att det är inte lilla Johans fel. Det var bara mitt immunförsvar som tagit rast en stund.
Så jag fick ligga still i 1.5 dygn. Sen tyckte jag att det var en bra idé att trotsa feber och förkylning och supa till lite. Efter en alvedon och ett par öl går det mesta. DUM idé. Nu är mina luftvägar ganska trånga och jag blir yr om jag går för snabbt i en trappa. Nice.
Men jag fick rocka med min kompis och dessutom blev jag stämplad av en stilettklack i pannan. Det är inte ofta man blir det så jag skulle kunna säga att jag är rätt nöjd ändå.

Men som följd av den kvällen blev jag liggande hela dagen igår. I soffan. Tittandes på Grey's Anatomy. Hela dagen. Jag grät och grät och grät. Av glädje och sorg. Jag skrattade, log och grät ännu lite till. Var tvungen att ta en paus och ringa till C mitt i. Och så började gråta när jag skulle förklara varför jag grät. Men han tycker inte att jag är knäpp. Jag frågade. Iaf så fick jag tömma min själ på en del tårar. Det var skönt.

Och jag önskar om någon kunde tala om för mig att det är värt det. Att jag inte behöver stänga av den här gången.. Vad fan kommer hända sen? Kommer Vi fortsätta längta?