milia

Imorse drömde jag att jag var sen till mitt eget bröllop.
När jag äntligen kom fram till lokalen där alla väntade hade jag fortfarande inte valt klänning.
Min tärna kom rusandes med typ tio olika klänningar. De flesta vita men även röda och gula.
Jag hade sjuk beslutsångest.
Tillslut valde jag en superkort klänning som bestod av endast tyll. När jag böjde mig framåt syntes hela rumpan och prästen blev förbannad för att jag var så dum som kunde sätta på mig string i kyrkan.

Imorgon ska johnossi spela i Örebro.
Jag hatar att jag valde krogjobbet och vill dö.
De spelar hos våra största konkurrenter.
Fan.

När man åker tillbaka till något man en gång kallade "hemma".
Man känner igen, träffas, kramas, minns.
Fötterna hittar fortfarande längs gatorna utan ansträngning, man behöver inte tänka.
Det känns lite som att en bit av sig själv lämnades kvar den där dagen man sa adjö.
När man besöker känner man sig lite som den man var då. Hel igen?
Jag har lämnat små bitar här och var och undrar om de är kvarglömda eller avklarade.

Solen började värma.
Snön smälte bort.
Gruset borstades undan från trottoarerna.
En eftermiddag luktade det sommarnatt.
Jag såg gröna påskliljeskott i rabatter.
Och jajaja! Våren hade kommit!
Nej.
Nu är hela staden täckt av ett tjockt, vitt lager snö. Igen.

Och tidigt imorse promenerade jag, ledandes min cykel med ena handen och en pojkes hand i den andra . Ihopflätade fingrar.
Jag fick en kyss och ett leende innan jag trampade hemåt.
Och nu?

Idag är en sån där dag när all skit kommer som en våg över en. Stora saker som små.
Efter att ventilerat med mamma och Mill och fällt en pytteliten tår kändes det aningen bättre.
Jag vill aldrig bo ensam!
Sen beslutades det att jag skulle åka och handla.
Som vanligt tog jag med mig min iPod och för ovanlighetens skull fick den blanda spåren själv.
Så fort jag klev utanför dörren och satte mig på cykeln valde den bara glada låtar. Solskenslåtar.
I kombination med detta fick jag uppleva ett möte med Onanisten på Ica.
Nu känns det bättre!

När man kliver ut på en balkong eller liknande och vädret gör att man känslomässigt slungas tillbaka till något som varit.
Som ett känslo-minne.
Det kan fylla en med glädje eller saknad eller man kanske blir lite sorgsen.
Oftast börjar jag le för mig själv.
Det är också något jag tycker mycket om.

En vän fyllde år så jag tog tåget till Uppsala för att fira.
Träffade M en snabbis för lite lunch innan jag knatade iväg hem till födelsedagsbarnet och hennes son.
Han är helt underbar, han får mig att vilja skaffa barn i framtiden. Men jag fick verkligen en inblick i hur alla mammalediga tjejer där ute har det, och jag säger bara det, respekt till er! Jag beundrar verkligen min vän för det hon gör.
Vi hade en fin dag.
Semlor, solskens promenad och en massa lek.
Sen kom Pappa H hem från jobbet och satte igång med middag. Jag och S serverades ett varsitt glas vin och kunde slappna av och faktiskt prata. En ett-åring tar rätt mycket uppmärksamhet..
Senare anslöt V och vi blev bjudna på en perfekt middag! Maten var god och sällskapet ännu bättre.
När klockan blivit sen tog vi tjejer en taxi ner till stan för att fira vidare.
Vi gick för att ta en öl på en irländsk pub där det var fullt drag! Det var nämligen inte bara födelsedag, det var även St. Patricks day så stället var fullt av partyglada irländare.
Killen som ägde ett slott friade medan alla hans vänner bad om ursäkt för killens beteende. Jag hade kul. Alla fick mig att skratta. Och det kändes härligt att få en helkväll med min saknade vän!

När någon man tycker om ligger bakom ryggen och sover, och andas på ens axel.
Sovande andetag som kittlar ens hud.
Det är en känsla jag tycker så himla mycket om.

Igår tog jag tåget upp till Dalarna för att träffa familj och vänner.
Det är helt otroligt att jag åker hem för att njuta men att det alltid ska sluta med att jag känner mig stressad. Jag vill hinna med så mycket. Men nu handlar det om prioritering. Och eftersom alla jobbar på dagarna måste jag prioritera ännu mer.. Så jag kommer försöka klämma in så mycket jag kan men är fullt medveten om att jag kommer åka härifrån med dåligt samvete för det jag inte hann.

Gårdagskvällen innebar mys med mamma. Middag, ost och rödvin. Precis som jag ville ha det. Men eftersom jag var rätt sliten välte jag ut ett glas över min mobil och när vi skulle se film slocknade jag i soffan. Så nu är min display mörkt rosa och jag kommer åka härifrån utan att riktigt ha umgåtts med min mor.

Idag har jag fikat med mina ladies och fått/gett lite uppdateringar om vad som försiggår i våra liv.
Sen tog jag bilen ut till Ön och pratade en massa bröllop med min syster. Fixade inbjudningskort och åt ostbågar.
Nu stressar jag upp mig över klänning, tal och date.
Brudens syster borde väl för fasiken ha en date på bröllopet. Tjatar på mannen i mitt liv men han gillar inte sånt och skyller på jobb och resor. Vill inte ge några förhoppningar.
Så nu ska jag satsa på att hitta annan man. Synd att alla jag intresserat mig för antingen har flickvän eller helt enkelt inte finns i mitt liv längre. Heh.

Imorgon ska jag bjuda morföräldrarna på middag för att visa uppskattning. Kanske ska köpa lite blommor också. Jag tror seriöst att de två tillhör toppskiktet av fina människor här i världen.
Efter det ska jag träffa min blivande gudsons mamma och hux flux kommer det vara onsdag och jag upptäcker att jag är på väg ner mot Öret igen.
Men den här gången känner jag mig inte alls stressad över att snart åka härifrån. (förutom det där med samvetet då)
Nej jag ser redan fram emot att komma hem. Jag vet inte riktigt vad det är men jag har det så jäkla bra där nere.