Busted
Yeah I got busted
so I used my one phonecall
to dedicate a song to you on the radio..
Om jag någonsin faller för en badboy hoppas jag att han är lika romantisk som Jens Lekman! Heh.
Det snöade i Mora idag.
Och by the way. Jag flyttar på lördag! Tjo!
so I used my one phonecall
to dedicate a song to you on the radio..
Om jag någonsin faller för en badboy hoppas jag att han är lika romantisk som Jens Lekman! Heh.
Det snöade i Mora idag.
Och by the way. Jag flyttar på lördag! Tjo!
Örebro
Jag har helt tagit avstånd från internet den senaste tiden men nu kunde jag inte hålla mig längre.
Och tur var väl det. Nu när jag har glidit runt på de obligatoriska sidorna har jag ett litet glatt pirr i magen.
Små meddelanden och mail från systrar, bekanta och någon som en gång i tiden var en del av min vardag. Det är märkligt det där med att man ibland kommer att tänka på någon man inte sett/pratat med på evigheter och att den sen helt plötligt hör av sig. Sånt gillar jag, Det behöver inte vara något speciellt utan ett litet hej som tecken på att man faktiskt inte är bortglömd.
En stor del av mitt glada pirr:
Alldeles för en kort stund sedan insåg jag att jag och min kompis ska flytta till örebro om 10 dagar. 10 dagar! Det gör mig glad. Jag ser fram emot allt det nya. Och att vara ny. Jag älskar att bo på nya ställen. Och mitt i alltihop finns Bettsy! Det kunde inte bli bättre. Att jag gör det här med fröken Björck är helt enkelt pricken över i:et. Nu tar vi steget från Kompis till Sambo! Eller Kombo.
Det här kommer bli så bra!
Och det känns så jäkla bra att jag den här gången kommer lämna Mora med ett litet litet sting av sorg. För den här gången har Mora varit bra. Och jag kommer faktiskt sakna stället. Men jag längtar inte bort mindre för det!
Nej nu känner jag mig så glad och virrig av min plötsliga insikt att jag måste sluta skriva.
Synd att jag inte har vin hemma.
Och tur var väl det. Nu när jag har glidit runt på de obligatoriska sidorna har jag ett litet glatt pirr i magen.
Små meddelanden och mail från systrar, bekanta och någon som en gång i tiden var en del av min vardag. Det är märkligt det där med att man ibland kommer att tänka på någon man inte sett/pratat med på evigheter och att den sen helt plötligt hör av sig. Sånt gillar jag, Det behöver inte vara något speciellt utan ett litet hej som tecken på att man faktiskt inte är bortglömd.
En stor del av mitt glada pirr:
Alldeles för en kort stund sedan insåg jag att jag och min kompis ska flytta till örebro om 10 dagar. 10 dagar! Det gör mig glad. Jag ser fram emot allt det nya. Och att vara ny. Jag älskar att bo på nya ställen. Och mitt i alltihop finns Bettsy! Det kunde inte bli bättre. Att jag gör det här med fröken Björck är helt enkelt pricken över i:et. Nu tar vi steget från Kompis till Sambo! Eller Kombo.
Det här kommer bli så bra!
Och det känns så jäkla bra att jag den här gången kommer lämna Mora med ett litet litet sting av sorg. För den här gången har Mora varit bra. Och jag kommer faktiskt sakna stället. Men jag längtar inte bort mindre för det!
Nej nu känner jag mig så glad och virrig av min plötsliga insikt att jag måste sluta skriva.
Synd att jag inte har vin hemma.
seeegt
Jag har på allvar börjat bli sugen på det här med att studera. Kollar runt på lite olika studiesidor nu när min dator verkar blivit lite piggare. Tyvärr förstår jag inte riktigt. Eller det verkar så komplicerat. Dålig info på nätet om just det som fångar mitt intresse.
Om jag skulle börja studera så vill jag göra det intensivt under en kortare tid. Typ KY-utbildning. Inriktat.
Jag är inte alls sugen på att starta en treårig utbildning som man liksom inte får ut ett färdigt yrke av.
Jag har rätt länge funderat på typ scripta eller rekvisitör. Tyvärr kan man inte utbilda sig till just de yrkena. Antingen måste man läsa en mer allmän tv/film-produktions utbildning, eller så får man jobba sig dit.
Och så hittade jag PR-assistent. Det verkar kul. Men jag fattar inte upplägget på utbildningen. Det är inte CSN berättigat heller och det känns lite läskigare att ta ett vanligt banklån.. Iaf så har jag beställt information om PR grejen så jag väntar och ser..
Örebroplanerna står helt still. Det är så fruktansvärt frustrerande att man inte kan göra något för att få en lägenhet snabbare. Att bara sitta och vänta på att dagarna går för att man ska få lite fler köpoäng. Varför hyr inte folk ut i andrahand?? Hur gör man när man vill flytta till en ny stad?
För att fördriva tiden målar jag en möbel. Promenerar. Läser. Stickar lite.
Men oron har lagt sig.
Jag mötte en av mina största rädslor och hoppade upp i gyn-stolen. Det gick bra och i det ämnet har jag iaf ingen anledning till oro. Ingen cancer eller risk för sterilitet.
Andra saker löser sig själv. Vissa är på bättringsvägen och andra blir gladare.
Och till följd av att en del oro löser sig släpper det andra också. All den där onödiga oron som jag inte kan göra något åt. Det löser sig helt enkelt.
En natt beställde jag album och filmer. Johnossis senaste som jag helt enkelt missat. En Bob Dylan box som jag bara var tvungen att skaffa. Och två filmer som jag förälskade mig i första gången jag såg dem, Juno och Little miss sunshine.
Så fort jag har tråkigt konsumerar jag. Eller så fort jag är på bra humör. Eller om jag bara vill ha något.
Det är en sak jag ska jobba på. Handla mindre. Lägga av med alla onödiga inköp. (Musiken och filmerna räknas ej)
Men kläder och skor. Inget av det är egentligen livsviktigt, även om jag tror det ibland.
När jag pratade med Helen insåg jag något. Jag saknar att vara borta. Hemifrån. Är det konstigt?
Sommaren som passerat i Mora har varit ovanligt bra. Men nu när hösten är här på riktigt börjar gamla tankemönster och känslor återkomma. Hur många gånger har jag inte tänkt "dags att göra något åt situationen"? Varje gång slås jag tillbaka av känslan av omöjlighet. Eller hopplöshet. Varför kan man inte bara göra det enkelt för sig själv? Det är ju bara jag själv som står ivägen. Egentligen.
Och bristen på cash.
Om jag skulle börja studera så vill jag göra det intensivt under en kortare tid. Typ KY-utbildning. Inriktat.
Jag är inte alls sugen på att starta en treårig utbildning som man liksom inte får ut ett färdigt yrke av.
Jag har rätt länge funderat på typ scripta eller rekvisitör. Tyvärr kan man inte utbilda sig till just de yrkena. Antingen måste man läsa en mer allmän tv/film-produktions utbildning, eller så får man jobba sig dit.
Och så hittade jag PR-assistent. Det verkar kul. Men jag fattar inte upplägget på utbildningen. Det är inte CSN berättigat heller och det känns lite läskigare att ta ett vanligt banklån.. Iaf så har jag beställt information om PR grejen så jag väntar och ser..
Örebroplanerna står helt still. Det är så fruktansvärt frustrerande att man inte kan göra något för att få en lägenhet snabbare. Att bara sitta och vänta på att dagarna går för att man ska få lite fler köpoäng. Varför hyr inte folk ut i andrahand?? Hur gör man när man vill flytta till en ny stad?
För att fördriva tiden målar jag en möbel. Promenerar. Läser. Stickar lite.
Men oron har lagt sig.
Jag mötte en av mina största rädslor och hoppade upp i gyn-stolen. Det gick bra och i det ämnet har jag iaf ingen anledning till oro. Ingen cancer eller risk för sterilitet.
Andra saker löser sig själv. Vissa är på bättringsvägen och andra blir gladare.
Och till följd av att en del oro löser sig släpper det andra också. All den där onödiga oron som jag inte kan göra något åt. Det löser sig helt enkelt.
En natt beställde jag album och filmer. Johnossis senaste som jag helt enkelt missat. En Bob Dylan box som jag bara var tvungen att skaffa. Och två filmer som jag förälskade mig i första gången jag såg dem, Juno och Little miss sunshine.
Så fort jag har tråkigt konsumerar jag. Eller så fort jag är på bra humör. Eller om jag bara vill ha något.
Det är en sak jag ska jobba på. Handla mindre. Lägga av med alla onödiga inköp. (Musiken och filmerna räknas ej)
Men kläder och skor. Inget av det är egentligen livsviktigt, även om jag tror det ibland.
När jag pratade med Helen insåg jag något. Jag saknar att vara borta. Hemifrån. Är det konstigt?
Sommaren som passerat i Mora har varit ovanligt bra. Men nu när hösten är här på riktigt börjar gamla tankemönster och känslor återkomma. Hur många gånger har jag inte tänkt "dags att göra något åt situationen"? Varje gång slås jag tillbaka av känslan av omöjlighet. Eller hopplöshet. Varför kan man inte bara göra det enkelt för sig själv? Det är ju bara jag själv som står ivägen. Egentligen.
Och bristen på cash.